Suzan - ingen annan

Ni som också har barn vet precis vad jag menar. Under loppet av en vanlig dag så drabbas man av "allvarliga" meningsskiljaktigheter si så där femtio gånger. Orkar man med att bråka om det varje gång? Fan heller, inte jag i alla fall. Och jag tror inte någon av de där supermorsorna heller orkar det. Jag väljer mina strider, vissa saker orkar jag inte bry mig om mer än att säga ifrån och ta reda på. Som när Felix tycker att han ska diska, leka med kortleken eller drar ur allt ur lådorna. Detta har lyckligtvis minskat i takt med att han växer, man behöver alltså inte kriga om allt. Det finns dock ett par saker jag inte ger mig på.

-han ska gå/åka i affären ordentligt utan att riva i sakerna eller börja äta på grejer. Detta resulterar ibland dock i en hysterisk unge som illvrålar. Men det har gett resultat! Allt som oftast sköter han sig hur bra som helst, även om det på lördagar kräver en Palle Kuling-choklad direkt efter man lämnat kassan. (Att gå bland godiset väcker hans innersta vill ha-monster)

-han ska sköta sig när vi åker kollektivt. Bland det värsta som finns är ungar som skriker på bussen/tåget/tunnelbanan!! Det här har också tagit ett tag för både mig och Felix att lära sig. Jag har lärt mig att ta med mutor de gånger vi ska åka längre, som in till stan, och Felix har lärt sig att om man sköter sig får man sitta på sätet och titta ut vilket är jätteroligt. Och kors i taket, nu går de flesta resor som en dans. Och när vi ska åka riktigt långt, som till Sundsvall, då är den bärbara DVD-spelaren vår bäste vän.

-han ska gå ordentligt när vi är ute och går. Att åka vagn är inte roligt längre, helst ska man gå alternativt springa framför vagnen. Och det får han, när vi går på små gångvägar med obefintlig trafik, i närheten av trafik får man hålla handen och när det är mycket folk, som i stan, då får man åka vagn. Fast åka vagn i stan är roligt. Hur många gånger som helst har det slutat med en tokarg Felix som sitter som en felvänd banan i vagnen och gallskriker men det börjar bli bättre. Ofta räcker det med att säga åt honom och påminna om att vagnen minsann också finns om man inte går duktigt. Fast det händer förstås fortfarande att jag får köra i väg med en hysterisk unge. Tack och lov har han börjat inse att det inte är någon idé att bråka så skriket varar bara i någon minut max.

-han ska uppföra sig bland folk. Det vill säga sitta lugnt och vänta på maten, inte skrika i affärer, inte riva i andras saker, säga tack (fast där faller det ofta på att han blir tokblyg när någon främmande kommer), vänta på sin tur och ja, allt det där som hör till ren uppfostran och respekt gentemot omgivningen. Vi är inte vid målet än men han blir bättre och bättre. Vissa saker är han fortfarande för liten för att förstå men man kan ändå träna på dem. Och numer är det bara roligt att gå ut och äta med honom, han är hur duktig som helst!

Nå väl, bråka inte om saker i onödan, det sliter bara ut en. De kommer underfund med vad som gäller bara man tillrättavisar och visar hur man ska göra. Däremot, bråka om saker som de ska kunna när de blir större. Vi har tillräckligt med odrägliga ungar som tror de kan bete sig hur som helst och att de kan göra vad som helst utan att någon bryr sig!!

Jag inbillar mig och vill tro på min idé om att vägen till vettiga unga är genom att lära dem att visa hänsyn och respekt mot alla och allt. Jag vill tro att ett barn som tidigt lär sig att inte ta andras saker heller inte förstör busskurer, att ett barn som växt upp med att få förklarat att alla är olika inte mobbar andra och att ett barn som får kärlek och verktyg att hantera saker med lär sig tro på sig själv och sin förmåga och förhoppningsvis inte faller lika lätt för grupptryck.

Jag kan ha fel, men jag tror ärligt talat inte det. Sunt förnuft, kärlek, förklaringar och respekt kommer man långt på. Vad tror du själv?